Här finner du idéer och inspiration som hjälper dig i din professionella egenutgivning. Läs om författarkollegornas erfarenheter

Emanuel Blume gav ut sin debut Nomadplaneten med hjälp av crowdfounding

En genre som de traditionella förlagen inte vill ta i med tång kräver uppfinningsrikedom. Emanuel Blume fick hjälp av sin vän Agnes Leijon på det lilla förlaget Typ och med hjälp av crowdfounding kunde Emanuels debutroman ges ut. 

Med debuten Nomadplaneten har Emanuel Blume ruskat en slumrande genre. Efter en crowdfundingkampanj och ett delvis eget förlag har han sjösatt en roman som förlagen inte velat ta med tång i. Boken är en hård science fiction-historia som utspelar sig i en någorlunda realistisk framtid utan intergalaktiska rymdkrig och Star Wars-ljussablar.

– Det är en spänningsroman i framtidsmiljö, där miljön är vetenskapligt underbyggd, säger Emanuel. Berättelsen utspelar sig i början av nästa århundrade, när jorden har blivit kraftigt märkt av kraschade ekosystem och klimatförändringar, berättar han. Det är ingen post-apokalyptisk värld, utan ett sårat och slitet samhälle. En dag tänds en ny stjärna på himlen, och det visar sig vara en nomadplanet som av en slump råkar korsa vårt solsystem på sin färd genom galaxen.

Emanuel är uppvuxen på Tjörn och var tidigt intresserad av rymden. Han bodde på Viks Ödegärde som han beskriver som en plats längst ut mot havet och längst bort från allt annat. Idag bor han i Vänersborg och arbetar med miljö- och energifrågor men under studietiden extraknäckte han som rymdguide på observatoriet i Slottsskogen i Göteborg.

Någonstans på 90-talet menar Emanuel att hård science fiction efter 40 års rampljus tappade i popularitet. Samtidigt är science fiction idag fortfarande en genre som har svårt att ta för sig på en rigid bokmarknad där den faller mellan redan utplacerade stolar. Förlagen verkar generellt sett inte kunna se det för vad det är utan placerar enligt Emanuel science fiction i facket för barn och ungdomar även när målgruppen är vuxna. Sammantaget gör det att många läsare istället väljer engelskspråkig litteratur från den internationella marknaden.

– En reaktion jag fått från förlagen är just att ”svensk science fiction för vuxna är osäljbart”, och kanske beror det delvis på att vi tycker oss vara så bra på engelska att vi inte efterfrågar böckerna på svenska, säger Emanuel som trots det tuffa klimatet kan se fördelar för sin egen utgivning:

– När jag väl bestämde mig för att ge ut på egen hand tror jag att det har gynnat boken, jag får ofta höra av läsare och läsa i recensioner hur mycket man saknat science fiction på svenska, och också ett svenskt perspektiv på själva berättelsen.

Nomadplaneten är inte Emanuels första färdiga bok utan det tredje slutförda manuset i ordningen – de två första är dock aldrig utgivna. Efter den tröga början för Nomadplaneten med osamarbetsvilliga förlag ondgjorde sig Emanuel över läget på sin blogg. Det var då som en läsare kom med idén om crowdfunding.

– Min vän Agnes Leijon som har det lilla fristående bokförlaget Typ kunde tänka sig att ge ut boken om vi fick ihop en summa för att täcka grundkostnaderna, berättar Emanuel. Vi planerade ett par månader, bestämde oss för Kickstarter som plattform, tog fram material och i oktober sjösatte vi kampanjen. 20 000 kr hade vi satt som miniminivå.

Informationen om crowdfundingen spred de via olika kanaler – från sociala medier till klassiska pressmeddelanden- och såg till att följa upp i olika forum med små kommentarer om hur det gick. De skapade även en trailer som lades på Youtube och efter två veckor hade vänner, bekanta och en rad okända människor hjälpt honom och Agnes att nå målet om 20 000 kr.

– Jag tror det gäller att knega på, försöka synas och höras även utan förlagens marknadsföringsmuskler, säger Emanuel om hur man kan förändra förlagens inställning till svensk Science fiction. Det finns många specialforum för science fiction och fantasy, fandom och liknande, men jag tror att man måste röra sig också utanför dem för att nå andra än de redan frälsta. Utvecklingen av genren i sig mår nog bra av det också.

Agnes och Emanuel hade gett sig själv en snäv deadline när de i samband med crowdfoundingkampanjen lovade sina framtida läsare ett releasedatum som bara låg en månad bort.

– Nu i efterhand har jag förstått hur pyttigt kort tid det var, säger Emanuel. Men vi hade ju lovat… Vi tryckte 500 ex i första tryckningen, och de kom fram samma dag som releasen. Jag trodde först inte att vi skulle sälja så mycket som 500 böcker – att de istället skulle ligga och samla damm i källaren, men efter tre månader var de slut. Lyckas vi bli av med nästa 500 också kommer jag vara jätteglad. Eller rättare sagt, de 400 som är kvar.

Emanuel känner en stolthet över att ha kommit så här långt utan draghjälp. Samtidigt ligger det en enorm arbetsinsats bakom det och han tror inte att han i det långa loppet kommer att orka hålla igång som han gör nu.

– Jag har ett ”vanligt” jobb och ett privatliv också och jag vill inte förringa något av dem, säger han. Vi gör alla utskick själva och det kan bli mycket logistik. Jag har ingen bil, så i perioder när biblioteken beställt mycket har jag lastat cykelkärran full en gång i veckan, cyklat in till Vänersborg och baxat upp allt på postdisken på Ica. Efter ett tag började de flina när jag kom med mina lådor. Men det mesta av jobbet är marknadsföringen. Att hela tiden fortsätta ligga på tidningar, bokhandlare, bokbloggare och andra.

Arbetet med att behöva påminna olika medier om att han och Nomadplaneten finns har till slut gett ordentligt resultat. Men om det står i rimlig proportion till insatsen är Emanuel tveksam över

– Flera tidningar som jag hört av mig till kanske fem-sex gånger utan reaktion svarar faktiskt nu och ber om recensionsexemplar, säger Emanuel. Recensionerna börjar dyka upp och det är kul, för de är fina, men på varje recension och artikel går det ett oändligt skickade pressmeddelanden som inte blivit uppmärksammade. Det känns nästan overkligt numera att höra författare prata om den kreativa processen, inspiration och skrivande – jag har nästan glömt bort den delen av författarskapet. Allt arbete det senaste halvåret har handlat om att nå ut.

Trots insikterna är han dock inte vid vägs ände. En ny synopsis finns redan och bidar sin tid:

– Nu när jag ägnat fyra år åt den här boken tänker jag inte ge mig innan den nått ut så långt det bara går, säger Emanuel. Förlaget jobbar på, både med mina och andras titlar. Både Agnes och jag har ju egentligen helt andra jobb på dagarna. Det här med bokutgivning är lite som att vara superhjälte, man har alltid något oskyldigt vid sidan om.

Email this to someoneShare on Facebook26Share on Google+0Tweet about this on TwitterPin on Pinterest0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *