Det hade hänt flera saker i mitt liv som gjorde att jag hösten 2012 tog mig samman och skrev färdigt det där romanmanuskriptet som jag från och till hade filat på i så många år. Jag hade träffat Dag Öhrlund på en skrivarkurs hösten 2011 och fått mentalt stöd. Jag hade gått på kurs för bara män i England i mars 2012, jag hade skilt mig och flyttat till en egen lya i maj och jag hade varit på en exotisk resa till Ecuador på sommaren.
Så hösten 2012 satt jag i min lya och skrev. I december kände jag mig färdig och lämnade 348 A4-sidor till Dag för lektörsläsning. Strax före jul satt vi ett par timmar på café Pallas i Vällingby och gick igenom de sjuttio punkter han hade skrivit ner – plus en massa noteringar direkt i manuset, utan kommentarer. Jag gick hem, skrev om, strök och lade till. Efter flera veckor kände jag mig klar och skickade pappersbunten, lite tjockare nu, till en redaktör, Gunilla Ahnegård Berg. Fick tillbaka den vid ett nytt långt samtal, med en massa små gröna lappar på sidorna. Gick hem och skrev om, strök och lade till.
Egentligen hade jag tänkt ge ut själv. Har inte tid att vänta ett halvår på att förlagen skall svara, tänkte jag. Uppmuntrad av Dag skickade jag i alla fall iväg till några förlag. Blev refuserad, men i ett par brev med väldigt positiva ord.
En redaktör på HOI lektörsläste och skickade i juli ett två sidor långt utlåtande med både positiva synpunkter och många förslag på möjliga/erforderliga förbättringar, och med avslutningen: ”I nuvarande skick tycker jag inte att berättelsen räcker för publicering, men som sagt, basen för en gripande berättelse finns här…”
Så jag ägnade två månader åt att skriva om, stryka och lägga till. Tills det en dag, i september 2013, kändes färdigt. Så här får det bli, sade jag mig. Det kan säkert bli bättre. Men jag är färdig med Sam nu.
Trodde jag. Det var texten som var klar, inte boken. En professionell redaktör, Thomas Wiman, korrekturläste den nya versionen. Goda vänner hade korrläst före de senaste ändringarna. Ett fint förslag till omslag hade jag sedan länge, gjort av Josephine Öhrlund, Dags dotter. En återfunnen studentkompis, Bernt Halvarsson, reklamare, var villig att göra inlagan. Jag hade kontaktat flera tryckerier och till slut valt Printon i Estland. Så småningom var alla bitar på plats och filerna gick iväg.
I valet mellan upptryckt upplaga att ha hemma i källaren och Print on Demand valde jag både och. En tryckt upplaga att sälja själv, på releasefest, till kompisar och via en hemsida. Anlita Publit för försäljning via deras hemsida, via Adlibris och Bokus och, om någon skulle gå in i en bokhandel och fråga efter min bok, via bokhandeln.
När de 400 böckerna kom från Estland hade jag faktiskt både lyckats göra en hemsida och registrerat förlagsnamnet NovaGrafica som bifirma till mitt företag, Snidare Konsult AB. Och beställt en lokal, Sundbybergs Folkets Hus, för att ha releasefest. Som också skulle vara den 70-årsfest jag inte haft i februari, eftersom jag då var bortrest, tillsammans med min dotter och hennes familj. Lördagen den 30 november var en jätterolig dag i mitt liv!
Sedan årsskiftet kan man köpa min bok också via nätbokhandeln. Men det är det ännu ingen som gjort.
De som läst boken och uttalat sig om den har genomgående varit positiva, i flera fall faktiskt entusiastiska! Min ursprungliga rädsla för att bli recenserad – och sågad – är nästan borta. Nu önskar jag att en recensent ville läsa och skriva. För hur skall jag kunna sälja de ca 280 böcker jag kvar? Ett försök är att jag igår postade två böcker till bibliotekstjänst. Jag måste hitta fler möjligheter, behöver sälja åtminstone tvåhundra böcker till för att få igen de pengar jag lagt ut. Men det handlar ju inte bara om pengar: jag vill att människor skall läsa Sams historia, han finns ju! Den Trettonde Messias.
Sverker Snidare
Författare
